Minnesbit ur Doktor Glas

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst

(Hjalmar Söderberg, Doktor Glas, 1905)

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (1905) och Gregorius av Bengt Ohlsson (2004)

Det är säkert fem år sedan som jag bestämde mig för att läsa dessa båda böcker men det är först nu som jag verkligen tagit tag i det. Jag har läst andra böcker av Bengt O och gillade hans sätt att skriva men det som verkligen lockade mig var när jag hörde att boken skulle vara en tolkning av ”den onde” prästen i Hjalmar Söderbergs bok. Att karaktärer skildras från olika perspektiv har alltid lockat mig då det erbjuder en lösning på det som jag anser vara ett av de stora problemen i vårt samhälle – att det är alltför lätt att utse goda och onda människor (som om någon individ någonsin skulle kunna vara så ensidig). 

 Eftersom jag sedan en tid tillbaka fastnat för ljudböcker så var det naturligt att jag även denna gång valde att läsa dem båda i det formatet. Doktor Glas var ganska kort och skulle hinnas med på ett par dagar medan Gregorius var mer än dubbelt så lång och därför också krävde en större insats från min sida.

Hjalmar Söderbergs bok är skriven i jagform utifrån en läkare vid namn Doktor Glas. 

Redan tidigt i boken framgår att han inte är särskilt förtjust i områdets präst Gregorius (som också visar sig vara hans patient). När läkaren dessutom får höra av prästens fru hur denne tilltvingar sig sina ”rättigheter” inleds en process där doktor Glas går från att hjälpa frun med påhittade diagnoser till att faktiskt planera och genomföra mordet på prästen. Boken är huvudsakligen uppbyggd av läkarens monologer kring vad som är rätt och fel, tänkandets (ältandets) nackdelar, om moral  – praktiskt och teoretiskt … Det intressanta är dock hur aversionen mot prästen är uppbyggd när läkaren har svårt att hitta förklaringar till sina starka känslor, han erkänner till och med att det inte är prästen i sig själv utan läkarens uppfattning om honom som stör så mycket.

Bokens obehagligaste person är för den som inte förvillas av berättarperspektivet utan tvekan doktor Glas. Han är en enstöring med sexualskräck, trots sitt yrke äcklad av kroppslighet. En förlossning är för honom värre än en dödsbädd, en nyfödd är något ”vedervärdigt”. I maskopi med fru Gregorius lurar doktor Glas i sin patient först att hustrun är sjuk, sedan att pastorns eget liv står på spel. Mordet är doktorns initiativ: prästen ska bort, utplånas, det gäller att befria jorden från något orent. Det blir till en moralisk plikt, något som krävs av honom för att han ska visa sig mäktig en verklig handling. 

Ur en recension av Gun-Britt Sundström från 2004 Tillgänglig på Internet: http://www.svd.se/kultur/litteratur/att-bli-mordad-av-doktor-glas_29863.svd (2015-02-21). 

 Bengt Ohlssons bok skildras också i jagform men denna gång utifrån prästen Gregorius själv. Den handlar om månaderna precis innan mordet och avslutas med att han slår sig ner på ett cafe med doktor Glas (det som man från den tidigare boken vet är platsen för mordet). I den här boken får man naturligtvis ett helt annat perspektiv på prästens beteende och börjar förstå hur svårt det är att bedöma en annan människa enbart utifrån dennes gärningar. Men Gregorius blir inte någon helt igenom god människa ens i detta perspektiv. Precis som alla andra är han en sammansatt personlighet med både för- och nackdelar. I detta perspektiv blir han dock alltigenom mänsklig. 

 Det är naturligtvis ingen nyhet att vår bild av oss själva skiljer sig från hur vi blir betraktade av andra men vi vill nog inte alltid se hur mycket dessa bilder kan skilja sig åt. För någon vecka sedan mötte jag själv ett sådant utifrånperspektiv och kände mig oerhört förorättad av den bild av mig som målades upp. Men vilken är mest sann? Kan jag verkligen påstå att det är min egen uppfattning som gäller när det är andras bild av mig som kommer att ha det största inflytandet på just denna relation. Men jag kan ju inte heller låta den andre personens uppfattning styra mig till någonting annat än den jag tror mig vara. Är båda bilderna lika ogiltiga, och vad är det i så fall som styr. I doktor Glas och Gregorius fall så ledde ju läkarens uppfattning till att han mördade prästen – helt utan att fråga efter prästens alternativa motiv till sina handlingar. Nu tror jag väl inte att våra vardagliga möten behöver få så dramatiska följder men för att återgå till inledningen så kanske vi alla måste ompröva vårt svart-vita förhållningssätt till våra medmänniskor.