Om sträckläsning

En del av mitt läsloggande är att reflektera över vad jag egentligen tycker om att läsa och varför det är så. Och det slog mig att böcker för sträckläsning inte alls är de böckerna som jag tycker mest om. Visst är det trevligt att bli alldeles bortsvept av en riktigt spännande bok, nu senast Stjärnklart av Lars Wilderäng, men efteråt känns det lite som att ha ätit för mycket Marabou-choklad… Jag blir lite lätt illamående och vet inte helt hur mycket jag egentligen satt i mig. Lite lätt ånger för sättet att vräka i mig finns där också.

En riktigt bra bok, för mig, är istället den då redan första ordet lockar till läsning men som snarare uppmuntrar till ett sakta och elegant inmundigande av exklusiva bitar. Språket är oerhört viktigt i denna typ av bok, de rätta orden och sättet de används på gör att innehållet blir nästintill oviktigt. Ett riktigt vackert språk skulle nog kunna få mig att uppskatta en teknisk redogörelse av elektromagnetism … Så för att fortsätta chokladliknelsen; även om chokladfrosseri kan vara trevligt ibland så vill jag hellre äta Belgisk choklad i mycket små portioner 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s