De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg (2015) – andra inlägget

Det här är en fascinerande och skrämmande historia om en värld, så långt bort från min egen. Den handlar väl främst om människosyn och hur vi betraktar oss själva och andra. Som titeln anger så handlar den om Afghanistan och en delvis hemlighållen sedvänja att skaffa sig söner – nästan till vilket pris som helst …


En del kände förstås till sanningen men även de gratulerade Azita. Att ha en låtsasson var bättre än att inte ha nån alls och de gav henne komplimanger för att hon var så påhittig. /…/ Män och kvinnor har helt enkelt olika roller och olika uppgifter, det handlar om hur samhället är ordnat och vad som fungerar, det handlar om hur det alltid har varit.,pressen att få söner upprätthålls inte heller bara av männen , kvinnor behöver söner precis lika mycket, säger doktor Fariba och använder sig själv som exempel. Hennes tre söner är inte bara det hon är mest stolt över att ha åstadkommit, de är nödvändiga för hennes familjs överlevnad. Vilka andra än sönerna skyddar och ser efter föräldrarna om de skulle överleva tills de blir gamla, om familjen måste fly från ännu ett krig, om det skulle uppstå en dispyt eller våldsam konflikt med någon annan familj. Det finns ingen socialförsäkring, knappt nån sjukvård och praktiskt taget inget rättsväsende i Afghanistan . Det som finns är arbetslöshet, fattigdom och ständiga krig. I den miljön motsvarar antalet söner i en familj dess styrka – både ekonomiskt och socialt. De är en försäkring, en pension, en bank.


Citat ur ”De förklädda flickorna i Kabul” av Jenny Nordberg

Vi som är födda och uppvuxna här i det trygga Sverige vill ju gärna lägga skulden på de förtryckande männen och helst också en patriarkal religion (finns det några religioner som inte är patriarkala?) men precis som i västerlandets (i jämförelse banala) jämställdhetsfrågor så är kvinnor minst lika bra på att upprätthålla strukturerna. Det finns en trygghet i att behålla allt som det alltid har varit ….

Det finns ju en bok av Liza Marklund och Lotta Snickare som heter ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” och jag kommer osökt att tänka på den när jag hör det ovanstående citatet. Jag drar också paralleller till kvinnor som mobbar eller utesluter varandra exempelvis av utseendeskäl. Men det är väl naturligtvis mer förståeligt i ett land som Afganistan – eller är det så?


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s