I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell (2003)

Boken handlar om trettonåriga Jenna vars mamma är döende i cancer och som utöver det också sliter med samma saker som alla andra tonåringar – att hitta vem man är, att höra till, att bli kär och den där skrämmande, otäcka känslan av att inte vara normal …. Vad nu det egentligen innebär ….

En stark, berörande tonårsskildring om livet och döden, vänskap och kärlek. Jenna brottas med såväl existentiella frågor som vardagsproblem. Ett levande och laddat språk täcker hennes känslor av sorg och förvirring, livslust och längtan

Juryns motivering när boken vann Augustpriset 2003
Tillgänglig på Internet: 
http://www.augustpriset.se/bidrag/i-taket-lyser-stjarnorna (2015-03-11)

Till en början hade jag lite svårt med språket, det var ett tag sedan jag lyssnade på något som är annorlunda jämfört med annan skönlitteratur. Texter där själva orden ger någonting mer. Att det dessutom är författaren själv som är uppläsare gör texten ännu mer drabbande, den går rakt in i hjärtat och jag känner ångesten stiga – så hemsk, så bra, så så berörande, Det här är verkligen en bok som ska lyssnas på, nu har jag visserligen inte läst den i pappersform men jag kan inte tänka mig att den kan vara lika gripande i det formatet. Jag kommer nog aldrig mer kunna läsa ordet mor utan att höra den underbart dialektala betoningen på ”mossan” i Johanna Thydells version.

Det är mer än tio år sedan jag första gången hörde talas om boken. Jag var lärarkandidat på en gymnasieskola och Johanna Thydell var där för att presentera sin bok för eleverna. Det som jag från början avfärdat som en enkel ungdomsbok blev alltmer intressant att läsas även av vuxna men det tog som sagt några år innan jag gjorde något åt det hela. Nu har ju författaren dessutom hunnit med ytterligare några böcker så det finns fler titlar att ta itu med – men inte om tio år!!! 

Den här boken kan verkligen inte sträcklyssnas utan kräver regelbundna pauser för att läsaren ska få ordning på sin egen andning igen. Igenkännandet är monumentalt – för varje kapitel blir jag alltmer tretton igen. Men inte bara det utan den ångestfyllda behovet att höra till är precis lika aktuellt när man är vuxen. Nog trodde man att det skulle bli lättare med åldern men så är det inte. Jag är bara bättre på att dölja det idag. 

Rent teoretiskt låter det ju ganska enkelt – vi människor är flockdjur och vi går långt för att höra till i något sammanhang. Kan vi inte hitta en grupp som är accepterad av samhället och med därmed tillhörande status så söker vi oss till det raka motsatta – allt för att undvika likgiltigheten ( jmf Doktor Glas). Men detta självklara konstaterande blir mer komplicerat i praktiken – grupptryck, mobbing, självmord …  Människor begår fasansfulla brott mot andra bara för att få känna sig som en i gruppen. 

Men grupper är ju inte beständiga, vi byter flock många gånger i livet. I den här boken sker bytet med inte alltför mycket drama och visar återigen på att livet inte är svart-vitt. Avskydda Ullis blir den enda som faktiskt förstår och bästa vännen är alltför långt bort känslomässigt när mamman dör. Och det är ju precis så det är. Jag undrar hur det skulle vara att träffa barndomsvännerna igen och de jag uppskattar allra mest idag skulle jag antagligen inte ha förstått mig på för tio år sedan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s