Mitt galna liv: en memoar om psykisk sjukdom av Arvid Lagercrantz (2010)

Eftersom psykiatri inte bara är mitt intresse utan dessutom mitt arbete så har jag läst ett stort antal böcker inom genren redan tidigare och det här blev tyvärr inte någon av mina favoriter. Boken är en ganska klinisk beskrivning av författarens bipolära sjukdom och hans regelbundet återkommande psykotiska episoder. Han har gått tillbaka i sitt liv och försöker nu, med hjälp av sina gamla journaler, skriva sin sjukdomshistoria. De delar som ändå tillför något nytt är dels en ovanligt positiv syn på den biologiska psykiatrin och de två anhörigintervjuer ( hans fru och hans äldsta vän) som finns med i slutet av boken. De anhöriga har så länge glömts bort – eller skuldbelagts – vad gäller denna del av sjukvården.

Ett intressant, men lite missförstått, skeende i 1900-talets historia var att man tidigare skilde mellan mentalsjukhus (ex. Beckomberga) och den psykiatriska vården (ex. Danderyds sjukhus) och att mentalsjukhusen var för de riktigt tokiga medan det var mer accepterat att vårdas på ett vanligt sjukhus. Idag vill vi ju tro att det tidigare inte fanns någon sådan uppdelning utan att fördomarna snarare handlar om det mörka då och det upplysta nu. Frågan är väl bara om vi egentligen kommit så långt. Jag menar nog att det fortfarande snarare handlar om undantag än regel för de som lyckas göra karriär med en psykiatrisk diagnos.

Hans bok kan läsas på många sätt. Som ett personligt dokument över psykvårdens utveckling, både i synen på patienter och när det gäller behandlingsmetoder. Men också som tröstebok, bevis på att sjukdomen inte hindrar en människa från att utvecklas, göra karriär. Arvid Lagercrantz går fortfarande på litium, har inte vågat sluta. –Utan den skulle jag förmodligen känna doften av en blomma eller spänningen i en film lite mer. Det är priset jag betalar. Som kroniker är det oron för oron som plågar mest.

Citat ur en intervju gjord av Karin Thunberg i Svenska Dagbladet 2010-09-05 Tillgänglig på internet: http://www.svd.se/kultur/sjukt-overambitios_5248081.svd (2015-02-24)

Relationen mellan författaren och hans fru är intressant och jag förbluffas av hur frispråkig hon är om hans sjukdom trots att de tydligen aldrig tidigare diskuterat detta utifrån hennes upplevelse. Återigen kommer temat kring den komplexa och nyanserade människan fram. Det finns detaljer i hypomanin som lockar (åtminstone för den nära vännen) och gråtoner i ”normaliteten” som avskräcker – precis som i alla människors liv. Vi fascineras av extremerna och tycker vardagen är lite trist, men vad skulle vi vara utan svängningarna. Men när nu verkligheten ser ut så här – varför i hela världen tror vi på att någon kan vara alltigenom god eller ond. Vi måste alla förhandla oss fram med våra mer eller mindre positiva respektive negativa sidor.

Andra bra självbiografier om bipolär sjukdom är Adams bok av Åsa Moberg och Adam Inczedy-Gombos samt En orolig själ av Kay Redfield Jamison

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s