Romanska bågar av Tomas Tranströmer 

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Återstoden av dagen (1989) av Kazuo Ishiguro – så börjar den

  
Det verkar alltmer sannolikt att jag verkligen kommer att ge mig ut på den expedition som har upptagit mina tankar i några dagar nu. En expedition som jag bör säga att jag har tänkt företa ensam, i mr Farradays bekväma Ford, och en expedition som, enligt mina planer, kommer att föra mig genom en stor del av Englands vackraste landsbygd fram till West Country och kanske håller mig borta från Darlington Hall i så mycket som fem eller sex dagar. Jag borde påpeka att tanken på en sådan resa väcktes av ett mycket vänligt förslag från mr Farraday själv en eftermiddag för nästan fjorton dagar sedan när jag hade dammat av porträtten i biblioteket. 

Glaskupan av Sylvia Plath (1962) – så börjar den 

  
Det var en besynnerlig kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om – feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varje unken, jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det kunde kännas att brännas levande längs med nerverna.

Om sträckläsning

En del av mitt läsloggande är att reflektera över vad jag egentligen tycker om att läsa och varför det är så. Och det slog mig att böcker för sträckläsning inte alls är de böckerna som jag tycker mest om. Visst är det trevligt att bli alldeles bortsvept av en riktigt spännande bok, nu senast Stjärnklart av Lars Wilderäng, men efteråt känns det lite som att ha ätit för mycket Marabou-choklad… Jag blir lite lätt illamående och vet inte helt hur mycket jag egentligen satt i mig. Lite lätt ånger för sättet att vräka i mig finns där också.

En riktigt bra bok, för mig, är istället den då redan första ordet lockar till läsning men som snarare uppmuntrar till ett sakta och elegant inmundigande av exklusiva bitar. Språket är oerhört viktigt i denna typ av bok, de rätta orden och sättet de används på gör att innehållet blir nästintill oviktigt. Ett riktigt vackert språk skulle nog kunna få mig att uppskatta en teknisk redogörelse av elektromagnetism … Så för att fortsätta chokladliknelsen; även om chokladfrosseri kan vara trevligt ibland så vill jag hellre äta Belgisk choklad i mycket små portioner 🙂

Agnes Cecilia: en sällsam historia av Maria Gripe (1981) – så börjar den

  

1. Det hände nästan bara när Nora var ensam hemma, när ingen mer än hon fanns i våningen. Hur det egentligen börjat visste hon inte riktigt, men det måste ha varit i samband med reparationerna, när Anders tapetserade om överallt, och de hittade gamla förspikade skåp i hela våningen. Det var alltså inte omedelbart efter flyttningen, utan först så småningom, och de första gångerna tänkte hon nästan inte alls på det. Alla hus har väl sina ljud.

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj (2005)  (Nobelpriset i litteratur 2015) – så börjar den

 

Första kapitlet. De dödas jord. Monolog om varför människor minns.

-Jag har också en fråga … Och jag kan inte besvara den själv …
Ni har åtagit er att skriva om saken … Men jag vet inte riktigt om jag vill att folk ska få reda på det jag var med on där borta … För samtidigt som jag vill öppna mig och tala ut så känns det som att jag blottar mig, och det vill jag inte …

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri (2015)

Den här månadens bokcirkelbok är av samma författare som gav ut Ett öga rött – en bok som jag älskade på grund av det oerhört kreativa språket. Och även denna bok leker med språket. Jag är väldigt glad att jag lyssnade på ljudboken snarare än läste pappersboken för på det här sättet så blev det en föreställning – att ha med sig sin egen teater i mobilen :). Inläsaren är Hamadi Khemiri, en ny bekantskap för mig även om han tydligen läst in en massa böcker och dessutom är en välkänd skådespelare, han är även yngre bror till bokens författare. Ljudboken kräver dock en viss koncentration då det sällan anges vem som är avsnittets ”jag” utan det får framgå dels av inläsningen och dels av sammanhanget. Men jag gillar böcker som kräver något av mig som läsare/lyssnare.

Det som ändå gör att jag inte är helt överförtjust i den här boken är att jag har svårt att identifiera mig med någon av karaktärerna. Kanske är jag alla eller ingen men jag fastnar inte fullt ut. Jag njuter av språket och det som jag ser som en utmaning att förstå men mer blir det tyvärr inte  – för mig … Att andra är betydligt mer entusiastiska är dock helt klart:

Berättelsens dialogiska uppbyggnad, mängden röster som hörs, gör romanen både generös och djupt sorgsen. Att läsa ”Allt jag inte minns” är en känsla av delaktighet, av att skymta liv som annars skulle ha svischat förbi utan att någon hade förklarat betydelsen av dem.

Romanen är en kärleksskildring, men det som är svårt att glömma, som får mig att tänka ”vad starkt det här var”, är hur romanen håller fram också andra och korsvisa bindningar mellan människor. Hur ensamheten ändå alltid finns där, mitt i, och när som helst kan göra vardagsförloppet till en tragedi.

av Malin Ullgren i DN Tillgänglig på: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jonas-hassen-khemiri-allt-jag-inte-minns/ (hämtad den 2015-10-24)

Att boken är nominerad till årets Augustpris är således inte särskilt överraskande ….

Men den här bloggen är ju inte avsedd att recensera så jag tänker snabbt gå vidare till hur den anknyter till sådant som är viktigt för mig och om något så visar den på vikten av perspektivbyten. De olika personerna som i boken får beskriva huvudpersonen Samuel gör det på så många olika sätt och jag påminns lite om berättelsen om vetenskapsmännen som skulle undersöka en elefant.

En saga från Indien berättar om sex blinda män från Hindustan som gick för att undersöka en elefant. Den första rörde vid elefantens sida och sade: ”Å! Elefant är precis som en väg!” .
Den andra rörde beten och sade: ”Elefant är precis som ett spjut!”
Den tredje rörde vid snabeln och sade:”Elefant är precis som en orm!” Den fjärde sträckte ut handen och kände på ett knä och sade:”Det är helt klart att elefanten är precis som ett träd!”
Den femte rörde vid örat och sade:”denna fantastiska elefant är precis som en solfjäder!” Den sjätte tog tag i svansen och sade:”Jag förstår nu att elefanten är precis som ett rep!”

Berättelsen finns i många versioner men just denna kommer från: http://buddhist.se/smf/index.php?topic=1334.0

Nåväl, vad jag vill komma fram till är ju helt enkelt att om jag bad två personer i min närhet att beskriva mig så skulle deras historier skilja sig åt. Och då uppstår ju det intressanta: Vem är jag egentligen? Är min egen bild av mig nödvändigtvis mer sann än den som min son eller bästa vän har av mig? Sedan lång tid har vi ju kunnat konstatera att vi döljer vissa egenskaper, till och med för oss själva, och kan vi då säga att vi står oss själva närmast. Men å andra sidan, så har jag ju enbart full tillgång till min egen bild av mig själv så det är ju den som jag också måste förhålla mig till.